Här står den. Jeepen. En bit in i november. Den har stannat på en geggig grusväg alldeles intill Järnsjöleden i Lungsund, Värmland. Och vi ska följa leden en bit, se det vackra i höstregnet. Den där höstluften som känns renande i själen på nåt vis, som får en att vakna till och andas. Som får en att le trots att regnet strilar. Eller kanske just på grund av att regnets strilande blöter upp kroppen lite för att så småningom orka sig in i vinterkylan. Den som vi ännu inte riktigt kännt av.
Så häng med på en liten höstpromenad på Järnsjöleden.
Här står Roffe och väntar. "Kom nu", säger han.
Och en tanke som har slagit rot i mig denna höst är att det är viktigare att uppleva händelser än att hålla på att fota från den ena vinkeln till den andra och, ja tyvärr innebär det ju kanske färre bilder i bloggen.
Men känn känslan istället. Lugnet och det strilande regnet. Kläder som motstår vätan eller strumpor som blir lite blöta och måste hängas på tork när man kommer hem.
Det gör inget för det är värt den där upplevelsen. Den som inte alltid kan fångas på kort.
Så vi traskar på. Här är Monica som har lånat Roffes regnjacka. Det kanske ser lite stort ut.
Men skönt med en jacka som håller mig torr.
Järnsjöleden norrut kantas av taniga barrträd som står tätt. En lite häftig känsla faktiskt att gå inbäddad, nästan som i ett rövarland. Man vet inte vem som smyger uppåt bergsryggen eller vem som lurar i vassen nere vid sjökanten.
och så kommer man fram till en liten strandkant och kan blicka ut över sjön.
Här står Roffe och filosoferar.
Höstliga färger och en liten lada som skymtar.
