Jag i jeep i lera

 

2005 köpte jag min första jeep. Den fick namnet Jeppe, eller kanske till och med Mormor Jeppe. Lite knäppt namn förstås. Jag älskade den. 

Men tiden gick och jag tog väl inte hand om den ordentligt och fick aldrig riktigt råd att fixa till felen. Små fel blev snabbt ganska stora fel. Elektriska saker som dörrlås m.m. slutade funka på den ena dörren efter den andra. Till slut funkade bara en dörr. Och så blev det fel på kylaren så jag var tvungen att fylla på kylarvätska hela tiden. Inte så naturvänligt att den rann ut i tid och otid heller. Och så all rost.

Mitt bipolära sätt att handskas med pengar och ett långt avstånd till jobb gjorde att det till slut blev helt ohållbart och jag var tvungen att sälja den. Eller... nästan ge bort den. Den övertogs av någon som jag visste skulle ge min älskade jeep ett bra fortsatt liv. Och så blev det. Han gjorde om den så den mådde så bra igen. 

Nu är den väl säkert skrotad men den hade det lite bra på slutet där i alla fall. Löjligt resonemang kanske. En bil är en sak. Hm.... 

Under flera år med noll på kontot ibland så längtade jag efter en jeep igen. Jag lärde mig strategier för att handskas med pengar på ett sundare sätt och så småningom kände jag mig så pass självständig och säker på det där att drömmen om en jeep igen kom närmre.

Den dag jag tänkte "NU! Nu kommer det att funka! Nu kommer jag att klara det!", ja den dagen, den känslan var stor.

Och så hittade vi en alldeles i närheten. Drömmen kunde gå i uppfyllelse igen. 

Det är förstås många som inte förstår det där. Men lyckan handlar inte bara om att äga en jeep. Den handlar om att klara nåt som många andra människor tar för givet. Att känna sig säker på sin ekonomi. Att kunna känna en känsla av frihet.

Så jag köpte jeepen. Indiana Jones. Och vi åker i lera tillsammans, jeepen och jag. Vattenpölar stora som små sjöar där man inte vet hur djupt det är under det bruna lervattnet så det skvätter om bilen. Eller traktorvägar i skogen där den liksom klättrar fram. Vägar som man inte vet vart de bär och om man kommer att kunna vända. Kanske man kommer till ett litet fallfärdigt torp i skogen eller en liten fin tjärn. En höjd där man kan blicka ut över ett landskap med skog och sjöar. Friheten och spänningen. Ibland ligger ett träd mitt i vägen och man måste backa. Nånstans träffar man en stor älg.

Och ibland vill våran lilla döva katt Klasse följa med. Vi puttrar runt en sväng i skogen och sen är han nöjd.

Och nu handlar inte framtiden enbart om ett taktält. Utan även om nya däck. BF Goodrich. Yeah! Jag ska nog ha råd till det också........

Jag ska lägga in lite blandade bilder i nästa inlägg. Bilder från olika tillfällen. Hang on!

Morgon i April

Aprilmorgon. Jag tittar ut genom fönstret och det känns inte så kul att åka till jobbet... 

Grått och stackars jeepen är inbäddad i blöt och äcklig snö.

Hm... en resa till jobbet kan också vara ett äventyr. Fast idag skulle jag nog hellre vilja vara en katt.

Roffe håller på att lacka luckor till segelbåten Greta. Bilder om det kommer!

Vi kommer även att komplettera inlägget om vår jeeptur i Storforsskogarna för ett tag sen. 

Roffes bilder är mycket bättre :-)

Hold on!

Hold on med Nano

Min jeep är begravd!

Levande begravd

 

Jeeptur i Storfors skogar Österut

 Måndag 5/4 Annandag Påsk

Vi kom iväg strax efter lunch och styrde kosan mot Storfors, ett litet samhälle mitt emellan Kristinehamn, Filipstad och Karlskoga. Där finns två snabbköp, skola, kommunhus och något så annorlunda som ett Spruthus! 

Storfors ligger mig varmt om hjärtat. Jag jobbade där i ganska många år. Lärde känna fina människor. Först jobbade jag som särskollärare och sedan som förskollärare. Jag trivdes väldigt bra, men pluggade vidare till specialpedagog och började jobba i Örebro istället.

Storfors ja! Ett fint ställe som sagt.

Gammal bild på Lundsberg Skola

Gammal bild på kyrkan i Lungsund

Vi åkte österut mot Hättsjön men svängde av till höger och kom så småningom till Kroktjärn.

Vägarna var snöiga på sina håll.

Vi gick ner till vattnet och kollade lite.

Lite träd och grenar låg över vägen.

Vi testade lite småvägar och det gick uppför till 300 meters höjd. Vi såg ut över milsvida skogar. Tyvärr gör det sig inte lika bra på bild som i verkligheten.

Grillkoja  

Vi följde vägen som gick väster om Lokavägen på åsen i skogen.

Kanal strax före Nykroppa

Och från Nykroppa styrde vi hemåt igen. En lite lagom tur en eftermiddag i början av april. Inga större bravader men en lisa för själen. Lite enkla knäckebröd och frukt. 

Denna plotter hade vi med oss. Lättare att se småvägar än på en gammal skruttig karta.

Skrivet av Monica

Filosofier om diagnoser och livskvalitet

Iförrgår när vi åkte omkring med jeepen på små skogsvägar började vi prata om åren då jag inte hade nån jeep. Åren mellan den första jeepen och denna. Ungefär 10 år.

Roffe sa på skoj:

"Det var då du blev Bipolär."

Naturligtvis är det inte så. Jag har haft min bipolära sjukdom sen tonåren. Men ändå ligger det nånting i det. När jag sålde min gamla jeep (som också var en Grand Cherokee) så försvann nog äventyrslusten en del. Jag försökte skaffa livskvalitet genom simning, träna på gym, promenader och att försöka gå ner i vikt. Det gick bra ibland, men ibland gick det inget bra alls. Allt gick periodvis åt helt fel håll.

Januari 2019 började i alla fall vikten gå åt rätt håll. Min viktresa har resulterat i att jag sen dess har gått ner 12 kg. Inte så mycket men ändå rätt skön känsla.

Det året träffade jag en gammal väninna som sa nånting till mig som fastnade hos mig. Hon hade haft cancer. Hon berättade att när hon var dålig så kom hon fram till att man ska göra det man vill med sitt liv. Att det är viktigt att man använder livet till att göra det man vill.

Så klart kan man inte välja allt och göra precis som man vill med allt, jag kommer till exempel alltid att ha min sjukdom, men det är en viktig filosofi.

Det året blev vår dotter väldigt sjuk och vi låg inlagda på sjukhuset två svåra veckor under sommaren. Männen (sonen och mannen)bytte fasad på huset och när dottern frisknade till och blev utskriven från sjukhuset satt jag på gräsmattan utanför vårt hus och tänkte på vad jag ville med mitt liv egentligen. Man kan filosofera över vad man vill minnas av sitt liv när man är gammal. Är det viktigt att ha det städat i varje vrå och vattna blommor eller diska prydnadssaker? Ja för en del människor är det viktigt och det är helt okej. Men jag... behövde något annat också.

I augusti det året köpte jag min nuvarande jeep. Vi har alltid haft namn på våra bilar och den fick namnet Indiana Jones. Den har gett mig något extra. Något annat än gym, dammsugare eller min sköna höj och sänkbara säng. Den ger mig livskvalitet och äventyrslust.

  Skrivet av Monica

Första inlägget - Välkomna hit!

 Hej!

Vi heter egentligen Monica och Rolf, men kallas för Moncan och Roffe av de som känner oss väl. Det har blivit ett begrepp utsprunget ur punkens epok tidigt 80-tal. Vi blev ett par 1984 efter att spelat i samma punkband i några år. 

Så småningom fick vi två barn som numera flugit ut från familjens trygga bo. Dottern bor i Kristinehamn på en gruppbostad för personer med funktionsnedsättning. Hon har autism och en neurologisk sjukdom som ger smärta i hela kroppen och rörelsehinder. Hon fyller 32 år i år. Hennes stora hobby är att buktala. 
Sonen är 28 år. Han pluggade vidare till Officer och skaffade flickvän i Västervik där de numera bor på "bonnlandet" i ett hus, mitt emellan en bondgård och en grisfarm.
Vi har även två katter. De heter Sunna och Lill-Klas. Sunna är äldst. Trots namnet är han en hankatt; en lurvig Skogskatt som gärna "pratar" med oss. Lill-Klas är döv och har fel på tårkanalerna. Lill-Klas är min ögonsten. Han sover gärna i sängen på nätterna, men när det börjar bli morgon ska han väcka oss genom att peta ner alla prydnadssaker från bänkar och bord. Blomkrukor i fönstren har vi inga längre...

Roffe jobbar som träslöjdslärare och jag är specialpedagog på en habilitering, i ett team för personer med utvecklingsstörning och autism. Autism är det stora specialintresset men även psykiatriska sjukdomar och med engagemang i Föreningen Balans som startades upp i Värmland 2013. Det engagemanget kom till av att jag fick diagnosen Bipolär sjukdom 2011. 

Men den här bloggen kommer mestadels handla om Moncan och Roffes livskvalitet. 

Vi åker inte jorden runt eller till Alaska. Ej heller på solsemester till Kanarieöarna eller någon flott skidsemester i Alperna.

Våra äventyr kan vara att segla på Vänern med segelbåten Greta som är en Nord 80, eller utforska Värmländska skogar med Indiana Jones som är en Jeep Grand Cherokee -98.

Vi har i nuläget ingen GoPro och ingen drönare, vi är inga proffsfotografer. Detta är en enkel blogg om att äta kaffi och bulla eller grilla korv över öppen eld. Kanske soppa på ett stormkök och tankar på att skaffa ett taktält till jeepen. 

Moncan åker gärna jeep på små skogsvägar, men att våga åka båt är inte lika enkelt. Att inte se land någonstans eller befinna sig bland höga vågor kan vara riktigt läskigt. Först var det svårt att ens tänka tanken på att sätta sig i en båt överhuvudtaget. Med stora balanssvårigheter var det inte lätt att ta sig på eller av båten, men det går bättre för varje gång. 

Mellan dessa äventyr är det skönt att sitta på gräsmattan utanför vårt hus på landet, äta frukost på altan eller bada i sjön på andra sidan av vår lilla grusväg.

I den här bloggen kommer vi mest att dela med oss av våra äventyr till skogs och till sjöss. 

Välkomna hit!

skrivet av Monica