Hej!
Vi heter egentligen Monica och Rolf, men kallas för Moncan och Roffe av de som känner oss väl. Det har blivit ett begrepp utsprunget ur punkens epok tidigt 80-tal. Vi blev ett par 1984 efter att spelat i samma punkband i några år.
Så småningom fick vi två barn som numera flugit ut från familjens trygga bo. Dottern bor i Kristinehamn på en gruppbostad för personer med funktionsnedsättning. Hon har autism och en neurologisk sjukdom som ger smärta i hela kroppen och rörelsehinder. Hon fyller 32 år i år. Hennes stora hobby är att buktala.
Sonen är 28 år. Han pluggade vidare till Officer och skaffade flickvän i Västervik där de numera bor på "bonnlandet" i ett hus, mitt emellan en bondgård och en grisfarm.
Vi har även två katter. De heter Sunna och Lill-Klas. Sunna är äldst. Trots namnet är han en hankatt; en lurvig Skogskatt som gärna "pratar" med oss. Lill-Klas är döv och har fel på tårkanalerna. Lill-Klas är min ögonsten. Han sover gärna i sängen på nätterna, men när det börjar bli morgon ska han väcka oss genom att peta ner alla prydnadssaker från bänkar och bord. Blomkrukor i fönstren har vi inga längre...
Roffe jobbar som träslöjdslärare och jag är specialpedagog på en habilitering, i ett team för personer med utvecklingsstörning och autism. Autism är det stora specialintresset men även psykiatriska sjukdomar och med engagemang i Föreningen Balans som startades upp i Värmland 2013. Det engagemanget kom till av att jag fick diagnosen Bipolär sjukdom 2011.
Men den här bloggen kommer mestadels handla om Moncan och Roffes livskvalitet.
Vi åker inte jorden runt eller till Alaska. Ej heller på solsemester till Kanarieöarna eller någon flott skidsemester i Alperna.
Våra äventyr kan vara att segla på Vänern med segelbåten Greta som är en Nord 80, eller utforska Värmländska skogar med Indiana Jones som är en Jeep Grand Cherokee -98.
Vi har i nuläget ingen GoPro och ingen drönare, vi är inga proffsfotografer. Detta är en enkel blogg om att äta kaffi och bulla eller grilla korv över öppen eld. Kanske soppa på ett stormkök och tankar på att skaffa ett taktält till jeepen.
Moncan åker gärna jeep på små skogsvägar, men att våga åka båt är inte lika enkelt. Att inte se land någonstans eller befinna sig bland höga vågor kan vara riktigt läskigt. Först var det svårt att ens tänka tanken på att sätta sig i en båt överhuvudtaget. Med stora balanssvårigheter var det inte lätt att ta sig på eller av båten, men det går bättre för varje gång.
Mellan dessa äventyr är det skönt att sitta på gräsmattan utanför vårt hus på landet, äta frukost på altan eller bada i sjön på andra sidan av vår lilla grusväg.
I den här bloggen kommer vi mest att dela med oss av våra äventyr till skogs och till sjöss.
Välkomna hit!
skrivet av Monica
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar