2005 köpte jag min första jeep. Den fick namnet Jeppe, eller kanske till och med Mormor Jeppe. Lite knäppt namn förstås. Jag älskade den.
Men tiden gick och jag tog väl inte hand om den ordentligt och fick aldrig riktigt råd att fixa till felen. Små fel blev snabbt ganska stora fel. Elektriska saker som dörrlås m.m. slutade funka på den ena dörren efter den andra. Till slut funkade bara en dörr. Och så blev det fel på kylaren så jag var tvungen att fylla på kylarvätska hela tiden. Inte så naturvänligt att den rann ut i tid och otid heller. Och så all rost.
Mitt bipolära sätt att handskas med pengar och ett långt avstånd till jobb gjorde att det till slut blev helt ohållbart och jag var tvungen att sälja den. Eller... nästan ge bort den. Den övertogs av någon som jag visste skulle ge min älskade jeep ett bra fortsatt liv. Och så blev det. Han gjorde om den så den mådde så bra igen.
Nu är den väl säkert skrotad men den hade det lite bra på slutet där i alla fall. Löjligt resonemang kanske. En bil är en sak. Hm....
Under flera år med noll på kontot ibland så längtade jag efter en jeep igen. Jag lärde mig strategier för att handskas med pengar på ett sundare sätt och så småningom kände jag mig så pass självständig och säker på det där att drömmen om en jeep igen kom närmre.
Den dag jag tänkte "NU! Nu kommer det att funka! Nu kommer jag att klara det!", ja den dagen, den känslan var stor.
Och så hittade vi en alldeles i närheten. Drömmen kunde gå i uppfyllelse igen.
Det är förstås många som inte förstår det där. Men lyckan handlar inte bara om att äga en jeep. Den handlar om att klara nåt som många andra människor tar för givet. Att känna sig säker på sin ekonomi. Att kunna känna en känsla av frihet.
Så jag köpte jeepen. Indiana Jones. Och vi åker i lera tillsammans, jeepen och jag. Vattenpölar stora som små sjöar där man inte vet hur djupt det är under det bruna lervattnet så det skvätter om bilen. Eller traktorvägar i skogen där den liksom klättrar fram. Vägar som man inte vet vart de bär och om man kommer att kunna vända. Kanske man kommer till ett litet fallfärdigt torp i skogen eller en liten fin tjärn. En höjd där man kan blicka ut över ett landskap med skog och sjöar. Friheten och spänningen. Ibland ligger ett träd mitt i vägen och man måste backa. Nånstans träffar man en stor älg.
Och ibland vill våran lilla döva katt Klasse följa med. Vi puttrar runt en sväng i skogen och sen är han nöjd.
Och nu handlar inte framtiden enbart om ett taktält. Utan även om nya däck. BF Goodrich. Yeah! Jag ska nog ha råd till det också........
Jag ska lägga in lite blandade bilder i nästa inlägg. Bilder från olika tillfällen. Hang on!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar