Moncan och Roffes äventyrsblogg: mars 2022

torsdag 31 mars 2022

Matlagning november

Självklart blev det lite matlagning vid vår biltur med Klasse den 28 november. Här kommer lite bilder på det.

jeeptur före däckbytet. November 2021

28 november förra året tog vi en tur med Klasse, våran yngsta katt. Han tycker mycket om att åka jeep. Turen gick österut i skogarna utanför Storfors, på väg mot Nykroppa. En favoritplats att rasta vid är Mörttjärn. Om det är platsen för bilderna är jag osäker på men vackert var det och en glad och nyfiken Klasse 😇

Vacker installation 👍

Klasse vill ha god koll på jeepen.

lördag 26 mars 2022

Att börja bilträna igen

Här kommer ett nytt inlägg fast av lite känslomässigare sort. Det blir för långt att skriva på facebook så det får bli så här just nu. Och det anknyter till viss del ändå till att resa, så kanske det ändå passar in. Ja vi får väl se...

En gång födde jag en dotter. Det var första barnet och så enormt stor lycka. Det var det ju förstås med andra barnet också, men första gången är ändå första gången man är med om den lyckan. Hon växte upp som en sprallig tjej som klättrade högt, sprang tidigt. Och hade ett sprudlande skratt och en blixtrande ilska. Hon hade svårt att lära sig prata rent och hade ganska många helt egenpåhittade ord. Vi gick hos logoped, men det hjälpte inte så värst mycket. Talet kom igång ändå så småningom och repertoaren är i dagsläget helt felfri, snarare bättre än de flesta människor överhuvudtaget.

När lillebror kom till jorden blev det besvärligt med konkurrensen och utbrotten haglade tätt.

Roffe och jag var friluftsmänniskor långt innan vi fick barn. Det blev naturligt att fortsätta på den vägen även när barnen föddes. Vi var på små skogsvandringar och campade. Att bo på stora campingplatser med massor av folk har väl inte varit vår grej egentligen men många somrar har vi tillbringat där när vi varit ute på resor både inomlands och utomlands. Vi har även tältat i naturen vid nån vacker liten sjö. Barnen har vuxit upp med att leka med kottar och stenar. Våra skogsäventyr har gett vårt liv en enorm guldkant som ingen av oss vill ha varit utan.

När barnen var små jobbade jag som dagbarnvårdare och skogen var ett äventyr till och med med nästan tio barn. Leriga stövlar och overaller, sagoläsning i en skogsdunge och låtsaslekar med Sagan om ringen-grund.

Tiden gick och när vi flyttade ut på landet och barnen blev i skolåldern var inte livet så lätt. Av olika skäl. Men bland annat pga dotterns autism. Ja den rörde till livet riktigt mycket om jag ska vara ärlig. Det skönaste hon visste var att gå långa ensamma skogsvandringar. Hon kunde vara borta från tidig morgon till framåt kvällningen och gå flera mil med matsäck och vandrarskor. Hon kunde sitta i nån egen liten skogsdunge och äta mackor från sin ryggsäck.

Jag kan väl säga att sonens uppväxt kanske var mer normal. Förutom de explosioner som haglade ibland.

Så våra resor och skogsäventyr fortsatte. Barnen har lärt sig enormt mycket om naturen och om livet. De blev tidigt självständiga och starka.

Så kom då den dagen då dottern började gå sämre och fick enorm smärta i benen och händerna och så småningom hela kroppen. Utredning efter utredning, läkarbesök och provtagningar. När hon var i fjortonårsåldern kunde hon knappt gå alls. Diagnosen blev Tunnfiberneuropati. Det är en slags polyneuropati som sätter sig mest i de tunna nervtrådarna i händer och fötter. Men det har inte stannat där utan smärtan finns i hela kroppen. Hon har även en skolios som gör livet surt med sin ständiga värk.

Alla skogsvandringar var omöjliga, sorgen var stor. Livet fick en annan sida. Smärtan.

Men vi gav inte upp. Vi tränade och satte upp mål. Jag gjorde träningsprogram och skottade gångar i snön på vintern. Att simma i sjön var en gyllene punkt i tillvaron.

Hennes neuropati har inte gått över. Den går lite i skov så ibland är det bättre och ibland är det sämre. Utflykter har vi dock alltid gjort.

Att resa hela familjen blev för jobbigt. Med sin autism behöver hon full fokus och det funkar mest när man är själv med henne.

Så hon och jag packade bilen och åkte på små resor själva. Bodde på olika "Bo på lantgård" eftersom hon älskar djur. Rullstolen följde alltid med förstås. Och vi gav aldrig upp!

2015 började det värsta jag varit med om i hela livet. En tid jag aldrig ens hört talas om hos nån annan människa alls. Hon gick igenom en väldigt svår psykos.

Vi kämpade dock med att komma ut i naturen eller att göra restaurangbesök. Trots en dotter som levde i en annan värld.

Kampen gick på, men så småningom blev det bättre. Inte har det gått lättare av att jag själv har en psykisk sjukdom.

Tiden gick och livet var ändå en möjlighet att leva. Tills hon fick en varböld stor som en mansknytnäve. Hon fick hög feber och mycket hög CRP. Vi var inlagda och livet stod och vägde så nära döden det kan komma.

Efter det har våra resor minskat radikalt. Snarare blivit omöjliga. En väldig smärta och rörelsehinder när det gäller bilresor har gjort att allt bara kännts jobbigt.

Våra resor och utflykter har handlat om besök på sjukhus de senaste åren. Trevligt ibland. Att äta på sjukhuscafeterian, lite extra bilutflykter i samband med besöken har ändå varit positivt många gånger.

I höstas sa hon de magiska orden som följt mig sen dess.

"Mamma jag vill börja bilträna."

Så sakta men säkert fyller vi bilen igen med rullstol och ombyten. För några veckor sen åkte vi till Filipstad (det tar ungefär tjugo minuter dit normalt). Vi gick på Roffes utställning och åkte till en liten sjö där vi åt matsäck.

Idag ska vi komma lite längre. Från oss till Askersund. Det låter banalt och löjligt. Så kort resa som för oss är så stort. Men det är viktiga framsteg.

Och jag har bestämt mig. Vi ska göra resor, korta och anpassade, men det ska bli av igen. Bara grejen att sätta sig i bilen och åka nånstans.

Resebilder kommer. Och det kommer att bli bra.

Jag tror inte människor förstår riktigt. De som inte varit med om detta. Att packa in rullstol att stålsätta sig och inte säga "fel" saker. Slitet rent psykiskt. Sorgen och styrkan. De människor vi möter... många ser en mamma och en dotter i rullstol, men många vet inte hur det egentligen är. Inuti oss.

Roffe och Patricia i England

Patricia och Christoffer i Norrland

Patricia i en fårahage i Tiveden

onsdag 23 mars 2022

Vad en kvinna vill ha

En dag strax före jul försäkrade sig Roffe om att jag skulle vara ledig från jobbet. Jag förstod inte riktigt vad han ville komma fram till, men han sa att det skulle komma en bil med något. Vad det skulle vara sa han inte utan ville mest kolla så jag skulle vara hemma.

Så kom då den där dagen då jag gick omkring som ett frågetecken och undrade vad som komma skulle...

Och då ringde det på dörren och en man frågade om jag hette Monica Andersson. Ja svarade jag fundersamt.

Ja jag har några saker som ska levereras till dig.

Jaha?

Och så följde jag med till framsidan och han gick ner till en lastbil och började lasta av... Fyra däck! Till jeepen. Precis såna däck som jag ville ha!

Jag skrattade för mig själv åt att jag hade världens underbaraste man.

Här får man inga blomsterbuketter eller dyra parfymer eller resor till varma länder. Nej och det vill jag verkligen inte ha! Usch för sånt skräp.

Så min älskade man hade beställt fyra däck till mig.

BF Goodrich.

söndag 13 mars 2022

Kalmar Län januari

I januari åkte jag ner för att fira efterjul tillsammans med den lilla familjen i Öndal.

Liten promenad vid Hammarsundet mellan Askersund och Motala.

Inte så bra bilder men ett väldigt fint stopp, värt att sträcka på benen vid.

Stjärnan Arvid

Christoffer, Arvid (innanför Chrilles jacka) och jag tog en promenad i Öndal.

Öndal och Skedehultstrakten är vackert i solskenet.

Åk dit och ta en promenad bland de små pittoreska husen i landsbygden

mellan Småland och Östergötland

lördag 12 mars 2022

Kalmar Län del 2

I december åkte jag ner igen och bodde även denna gång på Ullevi Gård. Denna gång i ett rum som hette Gula Rummet. Och lika nöjd var jag denna gång som den förra.

Innan jag åkte såg min lillkisse ut så här ledsen. Jag hade köpt en ny trunk som var rymlig och bra.

Bilder på det Gula Rummet:

och här har vi lille Arvid

Vi var i Loftahammar och letade julgran som vi till slut kunde enas om vilken som var bäst.

Christoffer var inte tjock utan under jackan rymdes en sele med lille Arvid i.

Sen åkte vi och hälsade på Erikas föräldrar och syster.

Här är Lisa som alltså är mormor till Arvid, Erika och moster Ronja.

Efterson coronasmittan var hög och att RS-viruset härjade i trakten så bar vi alla munskydd.

Moster Ronja med Arvid.

Mormor Lisa med en sovande guldklimp.

Hemvägen vid Falerumtrakten

lördag 5 mars 2022

Bilder från Kalmar Län

Nu kommer lite bilder från Nordöstra Småland. Detta inlägg är från månadsskiftet november/december. Jag var och hälsade på son med sambo och deras lilla Arvid som föddes i oktober. Så härlig resa och så härlig liten krabat <3

Detta är Ullevi Gård som jag bodde på. Det är ett underbart Bed and Breakfast i Gamleby. Väldigt värt ett besök och övernattning. Jag kom fram sent på kvällen och det såg riktigt spökaktigt ut.